Birdby LogoBirdby

Berglärka

Least Concern

Eremophila alpestris

Sett en fågel? Identifiera den direkt med Birdby-appen

Öppna appen

Om arten

Berglärkan är en liten tätting som kännetecknas av sina distinkta svarta 'horn' eller tofsar på huvudet, särskilt framträdande hos hanar under häckningssäsongen. Den är anpassad till öppna, karga landskap och är den enda lärkan som är utbredd i både Nordamerika och Eurasien. Dess fjäderdräkt är väl kamouflerad för dess steniga och gräsbevuxna miljöer.

Storlek och livslängd

Längd
14-18 cm
Vingbredd
28-35 cm
Vikt
28-45 g
Livslängd
2-5 år i det vilda, upp till 8 år har rapporterats
Föda
Omnivor (främst insekter under häckning, frön under vintern)

Fysiska kännetecken

Fjäderdräkt
Översidan är sandbrun till gråbrun med mörka streck. Undersidan är vitaktig. Huvudet har en komplex mönstring med svart panna, svarta 'horn' (fjäderlånga tofsar), svart mustaschstreck som sträcker sig från näbben under ögat, och en svart bröstfläck. Kinder och strupe är gula eller vitaktiga, beroende på underart och kön. Ryggen är streckad, och stjärten är mörk med vita yttre stjärtpennor.
Näbbform
Kort, konisk och spetsig näbb, mörkgrå till svartaktig.
Ögonfärg
Mörkbruna ögon.
Benfärg
Svarta ben och fötter.
Kännetecken
De svarta 'hornen' (fjäderlånga tofsar) på huvudet, den svarta ansiktsmasken och den svarta bröstfläcken är de mest utmärkande dragen. Den gula färgen på strupen och kinderna varierar i intensitet.
Ungfågelutseende
Juvenila fåglar är mer fläckiga och streckade över hela kroppen, med en mer diffus huvudteckning och saknar de tydliga 'hornen' och den svarta bröstfläcken. De har ofta en gulaktig anstrykning på undersidan och en fjällig teckning på ryggen.
Säsongsförändringar
Häckningsdräkten är mer distinkt med skarpare kontraster och intensivare färger, särskilt hos hanen. Under vintern kan fjäderdräkten vara något mattare och de svarta teckningarna kan vara delvis dolda av ljusare fjäderkanter, vilket ger ett mer diffust intryck.
Könsdimorfism
Hanar är generellt mer kontrastrika och har tydligare och längre 'horn' samt mer intensivt gula partier i ansiktet och på strupen, särskilt under häckningssäsongen. Honor är mattare i färgerna och har kortare eller mindre framträdande 'horn'.

Så identifieras

  1. 1

    Huvudteckning

    Leta efter de svarta 'hornen' (fjäderlånga tofsar), den svarta pannan, det svarta mustaschstrecket och den svarta bröstfläcken. Den gula färgen på strupen och kinderna är också ett bra kännetecken.

  2. 2

    Habitat

    Berglärkan föredrar öppna, karga och lågväxta områden som tundra, alpina hedar eller plöjda fält. Om du ser en lärka i en sådan miljö, är chansen stor att det är en berglärka.

  3. 3

    Beteende

    Den söker föda på marken genom att gå och picka. Under häckningstiden kan hanen utföra en karakteristisk spelflykt högt upp i luften med sång.

  4. 4

    Lockläte

    Lyssna efter det tunna, metalliska 'tseep' eller 'tink' som är typiskt för arten.

Habitat och utbredning

Biomer
Tundra, alpina hedar, stäpp, öppna gräsmarker, jordbruksmark, öken och halvöken.
Utbredningsområde
Cirkumpolär utbredning. Häckar i norra Nordamerika, norra Europa (inklusive Skandinavien), norra Asien och i höglänta områden i södra Europa, Centralasien och Nordafrika. Övervintrar i södra delar av häckningsområdet och längre söderut i Nordamerika och Eurasien.
Höjdintervall
Från havsnivå i arktiska områden upp till 4000 meter över havet i bergskedjor som Rocky Mountains och Himalaya.
Föredragna miljöer
Öppna, karga och lågväxta områden med sparsam vegetation, ofta med inslag av sten eller grus. Föredrar områden med kort gräs, mossor och lavar, eller plöjda fält och betesmarker under vintern.

Beteende

Aktivitetstid
Diurnal (dagaktiv).
Matvanor
Söker föda på marken, ofta genom att gå eller springa korta sträckor och picka. Äter främst insekter och andra ryggradslösa djur under häckningssäsongen (t.ex. skalbaggar, myror, flugor, spindlar). Under höst och vinter övergår dieten till frön från gräs och örter. Kan även äta små bär.
Socialt beteende
Under häckningssäsongen lever de parvis och är territoriella. Utanför häckningssäsongen bildar de ofta flockar, ibland med hundratals individer, och kan då ses tillsammans med andra lärkor eller fältpiplärkor.
Flygmönster
Flyger ofta lågt över marken med snabba vingslag, ibland med en vågig flykt. Under spelflykt stiger hanen högt upp i luften och sjunger innan den dyker ner mot marken.
Flyttning
De nordligaste populationerna är flyttfåglar som flyttar söderut för vintern. Populationer i tempererade och höglänta områden kan vara stannfåglar eller göra kortare höjdförflyttningar. Flyttar ofta i stora flockar.
Revirbeteende
Hanar etablerar och försvarar häckningsterritorier med sång och uppvisningsflykt.

Sång och läten

Sång
Sången är en serie av tunna, metalliska, gnisslande och drillande toner, ofta framförd under en spelflykt högt upp i luften. Den kan beskrivas som 'tsee-tsee-tsee-tseep-tseep-tseep' eller 'tink-tink-tink'.
Läte
Vanliga lockläten inkluderar ett tunt, högt 'tseep' eller 'tsee-tsee', och ett mer metalliskt 'tink' eller 'chip'. Varningslätet är ett kort, skarpt 'tsip'.
När den ljuder
Sången hörs främst under häckningssäsongen, från tidig vår till sommar. Lockläten kan höras året runt, särskilt under flytt och i vinterflockar.

Häckning

Häckningssäsong
Maj till juli, med variation beroende på geografisk plats.
Bobygge
Boet byggs på marken, ofta i en liten fördjupning eller skyddat av en tuva eller sten. Det är en grund skål av gräs, mossa och lavar, fodrad med finare material som fjädrar och hår. Honan bygger boet.
Kullstorlek
3-5 ägg, ibland upp till 7. Kan ha 1-2 kullar per säsong.
Beskrivning av ägg
3-5 ägg, gråaktiga eller grönaktiga med täta bruna eller gråa fläckar och prickar, särskilt koncentrerade vid den trubiga änden. Storlek ca 22 x 16 mm.
Ruvningstid
10-14 dagar, främst utförd av honan.
Tid till flygfärdighet
9-12 dagar efter kläckning lämnar ungarna boet, men är beroende av föräldrarna i ytterligare några dagar.
Föräldraomsorg
Båda föräldrarna matar ungarna, men honan ruvar ensam. Hanen kan mata honan under ruvningen.

Var den finns

Fjällområden

I Sverige finns berglärkan främst i fjällkedjan, särskilt på kalfjället och alpina hedar ovanför trädgränsen under häckningssäsongen.

Kustnära områden och jordbrukslandskap

Under flyttning och vintertid kan den ses i öppna kustnära områden, på åkrar, stubbåkrar och andra öppna fält i södra Sverige, ofta i sällskap med andra lärkor eller piplärkor.

Flyttfågelsträck

Längs kuster och vid uddar under vår- och höstflytten.

Fälttips

  1. Använd kikare. Berglärkan är liten och väl kamouflerad, så en bra kikare är nödvändig för att se de distinkta huvudteckningarna.
  2. Lyssna efter lätet. Dess tunna, metalliska lockläte är ofta det första som avslöjar dess närvaro, särskilt när den är svår att se på marken.
  3. Sök i rätt habitat. Fokusera på öppna, karga områden med låg vegetation. På vintern, sök på öppna fält och åkrar.
  4. Var tålmodig. Berglärkan kan vara skygg och smälta väl in i omgivningen. Sitt stilla och skanna av området noggrant.
  5. Observera flockar. Under vintern och flytten ses de ofta i flockar, vilket ökar chansen att upptäcka dem.

Liknande arter

Sånglärka

Alauda arvensis

Sånglärkan saknar de svarta 'hornen', den svarta ansiktsmasken och den svarta bröstfläcken. Den är generellt mer jämnt brunstreckad och har en mer upprätt hållning. Sånglärkans sång är en mer utdragen och komplex drillande ramsa.

Fältpiplärka

Anthus campestris

Fältpiplärkan är slankare, har längre stjärt och saknar de distinkta huvudteckningarna hos berglärkan. Dess fjäderdräkt är mer enfärgat sandbrun på ovansidan och saknar de svarta markeringarna. Fältpiplärkan har också en annorlunda sång och flykt.

Snabba fakta

Kännetecken:
Svarta 'horn', svart ansiktsmask, svart bröstfläck, gul strupe/kinder.
Habitat:
Öppna, karga landskap, tundra, fjäll, åkrar.
Föda:
Insekter (sommar), frön (vinter).
Sång:
Metalliska, gnisslande toner, ofta i spelflykt.
Status:
Livskraftig (Least Concern).

Roliga fakta

  • Berglärkan är den enda lärkan som är utbredd i både Nordamerika och Eurasien, vilket gör den till en av de mest spridda tättingarna i världen.
  • Dess 'horn' är egentligen förlängda fjädrar som kan resas upp, särskilt under uppvaktning eller när fågeln är upphetsad.
  • Berglärkan är en av de få fågelarter som häckar i de mest extrema arktiska miljöerna.
  • Det finns ett stort antal underarter av berglärkan (över 40), vilket återspeglar dess breda geografiska utbredning och anpassning till olika lokala miljöer.

Vetenskaplig klassificering

Rike
Animalia
Stam
Chordata
Klass
Aves
Ordning
Passeriformes
Familj
Alaudidae
Släkte
Eremophila
Art
Eremophila alpestris

Utforska Berglärka

Identifiera fåglar var som helst

Gratis på iOS, Android och webben. Bild- och ljudidentifiering, fullständig artdatabas och din personliga lista.

Öppna i appen